Neeejjjj!

Igår kom grabben hem med en lapp från skolan, hans magister har fått en annan tjänst och ska sluta på skolan. Han är kvar i klassen till påsklovet.

Det blir alltså tredje klassföreståndaren på mindre än två år.

Den första fröken de hade i ettan, hade mentalt gått i pension redan innan skolåret ens hade börjat och trodde väl att det bara skulle gå att glida igenom skolåret som på en räkmacka. Men så blev det icke! Stor klass, största i årskullen, väldigt litet klassrum. Man kan säga att det blev kanske inte riktigt som de tänkt sig....

När de sedan fick en ny lärare, magister till på köpet - bland alla kvinnliga, kändes det jättebra.
Senast igår morse innan grabben gick till skolan pratade vi om skillnaden i skolan och hur mycket han tyckte om sin "nya" magister. "Den bästa lärare han haft", sa han.
I ettan ville han vissa dagar inte gå till skolan för fröken "bara skrek hela dagarna". Varje dag räknade han antalet gånger, och en "bra" dag, hade hon "bara" blivit arg och skrikit två gånger. (Detta är naturligtvis hans upplevelse, jag var inte där och kontrollerade varje dag att han inte hittade på, men så upplevde han att det var).

Magistern har ett helt annat förhållningssätt, väldigt lugn, och barnen tycker verkligen om honom.

Tills vidare ska deras "hjälplärare", hon har varit en resurs i klassen ända sedan ettan, vara helt med klassen. Jag hoppas verkligen att de kan hitta någon som vill och kan ta sig an klassen, och att de får de resurser de behöver. Och jag hoppas att skolan förstår vilken förlust det är när de mister de här läraren!