Har ikväll sett en annan sida hos min stora tjej.
Vanligtvis väldigt tuff och inte den som tar åt sig för någonting. Man kan skälla och vara rejält arg utan att hon rör en min, mer än ett litet leende så man helt tappar fokus och inte kan vara arg längre.
Vi har inte heller hymlat med allvarligare frågor som, döden, inför våra barn. De har fått veta vad som hänt och varför om ett djur har dött eller avlivats. Sakligt brukar hon berätta sin version om tex djuret som dött och hur det numera har blivit en ängel, och är uppe i himlen nu.
T.ex. en sto som hade ett föl, vi hade i stallet som blev sjuk och fick avlivas. Den historien berättade hon kort och koncist "Mamman till fölet blev sjuk så hon sköt vi, hon är i himmlen nu" så var den historien när hon skulle berätta varför fölet inte hade någon mamma.
Ikväll kom hon storgråtande uppför trappan. Hon undrade var hennes gamla kanin var. Hon hade tittat i en kaninbok och sett en som såg ut som vår förra kanin.
Den är numera död och begraven sedan länge (2år?).
Satt en stund och pratade om "Fiona", som kaninen hette, att hon inte finns mer osv. Jag vet inte hur mycket minne hon har av Fiona, eller om det mer är ett minne av att vi haft en kanin en gång. Många frågor hade hon, många fick hon svar på men alla frågor finns det ju inga svar på.
Ledsen var hon och tårarna bara sprutade...
Min lilla tuffing..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar